Åka kana

”Jag har befunnit mig nära toppen av berget nu i nästan 2 månader. Men i tisdags tappade jag fotfästet och kanade hårt över marken ändå ner till dalen. Efter färden har jag nu ont i ryggen och har stress i huvudet och jag är rädd...rädd för mig själv...för min kropp som inte fungerar...för stressen i huvudet.

Rädd för att inte klara mina timmar på jobbet.

Jag tittar uppåt toppen...dax att börja kravla upp igen...förhoppningsvis går det snabbare denna gången. Funderar på om jag borde skaffa mig ett par specialla skor så att jag inte tappar fotfästet så lätt. Ett par skor i formen av ett vitt litet piller... Kanske kämpar jag i motvind när jag faktiskt kan ha mer medvind...

Jag har redan provat sådana skor...men de gav inte verkan den gången. Kanske byta sort? Rädd att jag ska få skavsår till en början...men förhoppningsvis är de bekväma direkt...”

Sedan jag fick mina muskelspasmer i tisdags har jag inte mått bra. Ryggen värker igen, tröttheten är större igen...jag måste lägga mig och vila oftare pga ryggen. Stressen är tillbaka i huvudet som ett brev på posten. När jag får denna ryggvärk så är det inte som vanlig ryggvärk...det har jag haft många ggr...denna är på ett annat plan...den påverkar hela mig...både psykiskt och fysiskt. Jag kan inte tvinga kroppen att vara uppe för då börjar det värka ännu mer. Vila vila vila. Jag kan inte städa och fixa hemma när ryggen är sån här. Allt jag gör med mina armar gör ryggvärken sämre. Det har gått nästan 1 år...och det är fortfarande illa...Tanken på Neurologen gör mig nervös. Dax för mental träning. Jag har flera redskap att ta till...men ibland känns det som att man inte får upp verktygslådan...locket fastnar och man får inte tag i det man behöver.